In the middle of nowhere
Det har inte varit en särskilt händelserik dag. Lunch och kortspel samt ordlek med franska Olivier. Han skulle visa mig var en flod ligger på eftermiddagen, men han försvann istället iväg och jobbade på gården så jag fick roa mig själv i några timmar.
Imorgon börjar jag på mitt nya jobb. Bussarna här går tyvärr helt dumma tider så får välja på att komma 6 minuter försent eller 54 minuter för tidigt. Irriterande! Det får bli att komma tidigt, så får jag förhoppningsvis sluta tidigare då. Jag vet ingenting om tider eller något än. Det får jag ta reda på imorgon.
Bollar på vatten men kan roa sig med i Poole och Bournemouth
Testade att skjuta med luftgevär igår
Sorted!
Jag var där inne i mindre än 10 minuter. Det var visst ingen intervju, utan han frågade bara var jag jobbat innan och bad mig sen byta om så jag kunde börja jobba. Det kunde jag tyvärr inte eftersom Simon satt på ett annat café i staden och väntade på att vi skulle åka till Poole. Så min första jobbdag blir på tisdag istället!
Den trevliga tjejen jobbade den morgonen. Jag fick veta att det var hon som berättat hur trevlig hon tyckte jag var och propsade på att jag skulle få jobb där. Riktigt snäll tjej! Jag ser fram emot att jobba med henne.
När jobbet var fixat tog vi bussen till Poole och shoppade och åt lunch. Sen till Bournemouth för att hämta upp min tjocktröja på hotellet jag skulle ha jobbat på. Mannen där var fortfarande lika otrevlig. Jag hade ringt och sagt att jag skulle komma. När jag ringde på dörren och han öppnade mumlade han något, stängde dörren rakt i ansiktet på mig, öppnade den lite senare, gav mig tröjan och stängde snabbt igen. Trevlig människa det där.
Efter det tog vi bussen tillbaka till Poole igen (bussen tar en timme, så det var lite drygt!). Väl framme gick vi på bio och såg Toy story 3 innan vi åkte tillbaka till Blandford och tog en taxi tillbaka till Child Okeford. Det var en bra dag, trots att vi spenderade många timmar på att bara åka buss.
Idag blir det en lugn dag, antagligen. Lunch snart och sen möta upp några av Simons kompisar på en pub.
A jacket potato and a job, please
Idag har jag dock äntligen fått vara en stadsmänniska igen! Jag flydde landsbygden och tog bussen in till Blandford. Åh vad jag trivs i stan. Jag behövde komma bort från åkrar och kor ett tag. Det är livsfarligt att åka buss (eller bil) i England. De kör som dårar på fruktansvärt smala vägar. Jag var helt säker på att vi skulle krocka ett flertal gånger.
Det första jag gjorde när jag kom till Blandford (tja, förutom att jag fastnade i två bokhandlar) var att se till att få pengar i handen och fixa pengar på mobilen. Så nu känner jag mig inte lika fattig längre.
Efter det tänkte jag ta mig till arbetsförmedlingen, men blev lockad att äta lunch på ett mysigt litet kafé innan jag hann fram. Bakad potatis, mums! Det gäller att hitta sina små guldklimpar inom den engelska matkulturen. Billig mat är det dessutom - ca 45 spänn. En supertrevlig servitris, runt min ålder, jobbade där och när jag var klar och skulle gå så började hon snacka med mig. Hon frågade var jag var från och sen följde fråga på fråga. Mitt liv intresserade visst henne. Jag berättade vad jag gjorde där, att jag letar efter jobb och bla bla. Hennes chef råkade höra vad vi snackade om och bad mig skriva ner mitt nummer. Någon timme senare ringde de och undrade om jag kan komma förbi ikväll eller imorgon bitti.
Så det var en lyckosam lunch måste jag säga! Ikväll lär jag inte hinna åka dit igen, så det får bli imorgon. Jag hoppas dock att det bara är intervju och att de inte förväntar sig att jag ska börja jobba imorgon för jag och Si har planerat att ha en heldag i Poole.
Det ska i alla fall bli intressant att se hur det blir med kaféjobbet.
Jag handlade en massa mat i Blandford innan det bar hemåt igen. Ikväll ska jag göra Mörrumsgryta.
Som om inte min lyckoträff på kaféet vore nog så körde världens snällaste busschaufför mig tillbaka till Child Okeford. Jag tjänade något pund på att han insisterade på att ge mig en barnbiljett istället för vuxen med orden "vi säger att du nyligen fyllt 19 va".
The farm
Gurkorna jag planterade idag
Här bor jag! Fint va? ;D
Finare på insidan...
Utanför min plåtstuga. Den där kullen ska jag upp på en dag
Soil all over
Idag har jag agerat äkta lantis. Jag har planterat gurka, selleri och sen var det något mer. Så nu ser jag ut som en lantbo med skit under naglarna och jordfläckar över hela kläderna. Kan inte påstå att bondgårdsliv är det bästa jag vet, men jag har åtminstone inte varit rastlös.
Jag fick knappt en blund på hela natten pga av att inflammationen jag har gjorde att det kändes som om hela ansiktet skulle explodera vilken sekund som helst. Framåt 5-6 måste jag ha somnat till i alla fall för att sedan bli väckt av ett gäng kor som tjöt (ja, tjöt) tidigt på morgonen utanför min stuga. Antibiotikan har börjat verka nu, så därav kunde jag vara till lite nytta på gården idag.
Jag hade tänkt ta bussen till Blandford (närmaste "staden") idag, men hann inte med den jag tänkt ta. Och tar jag nästa kanske jag inte hinner med att ta sista bussen tillbaka. Bussarna går inte så ofta här som ni kanske förstår... Jag får spara det äventyret till imorgon istället.
Det bor för tillfället en trevlig fransman här på gården som jag håller på att lära lite svenska. Det är skönt att ha en jämnårig här medan Simon jobbar. Man säger ju att fransmän är bra på mat, men han som bor här, Oliver, bevisar att det inte gäller alla. Vi häpnas över vilka konstiga grejer han kan ta sig för. För det första så gäller mottot "ost på allt" för honom. Och då menar jag allt. Igår gjorde han en macka som inte ens Simon kunde tänka sig att äta (då är det illa). Toast med smör, jordnötssmör och en massa socker. Lite för mycket där...
Up and down
Eller åtminstone känns det som det. Jag bor ute på landet där ingen accepterar kort och mina kontanter än slut. Mitt kort känns lika värdelöst som vilken annan plastbit som helst just nu. Det ska visst finnas någon bankomat i grannbyn så får ta en cykeltur dit imorgon.
Det är fullt hus här på gården så jag och Si har varit gypsies de senaste två nätterna och bott i en husvagn/plåtvagn. Rätt mysigt ändå måste jag säga. Jag försöker göra lite nytta här på gården så jag inte bara tar utan att ge.
Gårdagen såg ut på följande vis:
Vattnade i växthus, hjälpte till med lunch, diskade, gick till närmaste affär, läste och när Si kom hem på kvällen gick vi till puben och åt middag.
Sov knappt något på hela natten pga av fruktansvärd smärta i käke, kindben och huvud så idag bar det av till doktorn.
Jag gissade att det var bihålorna som spökade men doktorn trodde mer på att det var en inflammation i en visdomstand. Hursomhelst ska jag gå på antibiotika i fem dagar nu.
Självklart tog de inte ens kort hos doktorn (besöket var gratis men medicinen kostade) så jag blev skickad till en affär där de kan ta ut pengar från kortet. Men nej, bara engelska kort visade det sig. Så jag tog min cykel och cyklade andra hållet, tillbaka till gården och fick låna 10 pund av Simons brorsa. Sen tillbaka till doktorn för att betala. Omständligt värre! Men lite motion åtminstone.
Dags att sova, kan knappt hålla ögonen öppna längre.
Ska försöka ta några bilder imorgon.
Godnatt folk!
I want you out before 5
Klockan sex vaknade jag av att chefens 3-ariga unge sprang in i rummet och ropade pa en tjej som inte ens sov dar. Efter det gick det ej att somna om sa jag lag vaken till klockan ringde vid 7. Frukost! Jag kopte ett paket havregryn i London som jag gjort grot pa de senaste mornarna. Mumma! Tankte vara lite snabb idag och fixa grot i micron for forsta gangen. Det gick helt at skogen. Halva innehallet forsvann nar det blev en grotexplosion i micron och resten blev aldrig helt fardiglagat. Ingen bra start pa dagen.
Sedan foljde tva timmar som frukostvardinna. Det var roligare an vantat for det var mycket gastkontakt nar man skulle servera toast, te, kaffe och agg enligt onskemal.
Vid 10 fick jag folja med min rumskompis Pamela och stada rummen. Vi gjorde allt tillsammans idag sa jag skulle lara mig. Fy fabian vad vi slet och kampade och sprang upp och ner i trappor i flera timmar! Hon klagade och jag klagade. Att sta pa alla fyra och fa en dusch skinande ren var inte riktigt vad jag hade tankt mig. Och nar Pamela hela tiden papekade att det blir jobbigare nar jag ska stada rum utan hennes hjalp fanns det bara en sak att gora.
Sa nar vi var klarar for dagen och antligen fick ata lunch sa jag till chefen, nar han fragade, att min kropp helt enkelt inte klarar av den har typen av arbete, att det inte riktigt var vad jag hade tankt mig. Han svarade med att det da var bast att jag akte darifran sa snart som mojligt. I want you out before 5.
Sa det var bara att packa och skynda ivag till en mataffar sa jag kunde fixa pengar pa mitt engelska sim-kort. Ringa Simon och saga att jag behovde komma dit, och sen ringa mamma och fa lite sympati. 15 pund forsvann efter 20 min snack med Simon och 12 min med mamma. Sjukt dyrt att ringa till Sverige! Jag fick skjuts till Bournemouth busstation. Det blev ett litet aventyr i sig. Tva bussar och en taxi tillbaka till Simons familj tog mig mer an 2,5 timmar.
Sa nu ar jag tillbaka I Child Okeford. Det kanns lite pinsamt att endast ha varit borta i lite mer an 24 timmar. Men jag gjorde val det ratta..? Jag vet att jag atminstone inte hade varit lycklig om jag stannat.
Sa vad hander nu da? Jag har inte den minsta lust att aka hem an. Jag far val borja ga runt och leta jobb, eller bara se det som en semester.
Sunday
Jag har haft två trevliga dagar nere i Dorset hos Simons familj. Lata dagar. Ordentliga sovmornar och frukost vid 12.
I lördags jag med hela familjen på en riktigt engelsk utomhusfestival där lokala band spelade och det var lite allt möjligt som hände. Vi spenderade hela dagen och kvällen där. Jag fick träffa en massa av Simons gamla kompisar. Både helt galna och en del normala.
Söndag betyder Sunday Roast Dinner. Man kan säga vad man vill om engelsk mat, men Sunday Roast Dinner ska de i alla fall ha beröm för! Idag blev det kokt potatis, ugnsbakad/rostad skinka och kokta grönsaker. Så simpelt och så gott. Sen ska de ju alltid ha efterrätt också; äppelkaka och glass den här söndagen. Gott!
Efter middagen, som egentligen var lunch, åkte vi ner till Bournemouth med allt mitt pick och pack. Underbar stad! Vi lämnade väskorna i bilen och sen tog jag och Si en strandpromenad mot centrum. Själva shoppinggatan påminner väldigt mycket om shoppinggatan i Torquay, vilket gjorde mig lite nostalgisk.
Efter någon timme eller två på stan var det dags att se mitt nya jobb. Både Si och hans mamma följde med in för att kolla vad det var för ett ställe. Jag tror inte att chefen uppskattade det så mycket, men det var skönt för mig att ha dem där i några minuter. När de gått installerade jag mig i mitt nya rum som jag delar med en tjej från landet Réunion, som tydligen är en fransk koloni i Indiska Oceanen. Aldrig hört talas om förr! Det är en annan tjej här från samma land, men hon åker hem imorn. De är båda i min ålder och verkar väldigt trevliga. Deras engelska är väl inte den bästa, men vi förstår varandra åtminstone. De får väl lära mig lite franska.
När jag kommit ner från rummet igen så hade jag ett långt snack med chefen. Mina uppgifter kommer vara att jobba i frukosten från 8-10 och sedan städa rummen fram till 12-14 beroende på när jag är klar. Sex dagar i veckan och jag är ledig varje torsdag. Detta var inte riktigt vad jag hade tänkt mig så jag sa att det inte framgått när vi snackat tidigare att städning ingick. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att jag ska testa en dag och se sedan om jag kan fortsätta eller ej. En massa städande och springande i trappor kommer varken min rygg eller mitt knä klara av i de skick de är i nu. Så vi får se om jag är kvar här imorgon eller om jag är tillbaka hos Simons familj.
Fortsättning följer...
The streets of London
London!
Måste erkänna att staden fortfarande inte har imponerat särskilt på mig. Jag föredrar engelska småstäder och landsbygden. Vi strosade runt i stan hela dagen igår. Förbi Trafalgar square, Big Ben, London Eye, ja...det mesta i alla fall. Vårt mål var att se Buckingham Palace, men dit hittade vi aldrig. På kvällen blev staden mysigare i alla fall, när man såg mer av Londonborna på gator och pubar än turisterna.
Det blev en hel del promenerande igår. Allt för att inte behöva åka tillbaka till mosterna hus där en dum katt ger mig allergiska reaktioner. Allt promenerande har tyvärr resulterat i att mitt knä inte fungerar helt som det ska idag. Så idag blir det till att vila.
Det är tur att jag har en engelsman vid min sida. Han har fått dra mig bakåt ett flertal gånger för att jag inte ska bli påkörd när jag ska korsa en väg. Varför kan de inte bara köra på samma sida av vägen som oss andra?!
Vädret har varit rätt bra för att vara England. Det har självklart kommit en och annan regnskur. Men med tanke på att det i genomsnitt regnar var tredje dag i England så var väl inte det något oväntat. Det har dock mestadels varit uppehåll.
Idag bär det ner till Dorset vid klockan sex.
Off we go
Måste erkänna att nervositeten kommit till slut. Vad ger jag mig egentligen in på? Ingen aning. Det får tiden utvisa. Allt känns så oplanerat, så impulsivt. Nu hoppas jag på det äventyr jag så länge drömt om.
Så här ser planen ut:
Klockan 18:20 ikväll lämnar jag och Simon landet. Först blir det två nätter i hans mosters hus i Clapham, London. Det enda målet vi har med London än så länge är att besöka Buckingham Palace. På fredag kväll tar vi tåget ner till Dorset och bor två nätter hos hans familj. På söndag ska jag inställa mig på mitt nya jobb i Bournemouth.
